renniz

Kapitel 5: Kidnappningen del 2

Sex dagar tidigare:

Ron vaknade med en sån huvudvärk. Han tittade sig runt om i rummet, men såg bara samma sak som Ginny hade sett en vecka före honom. Ett smalt avlångt rum med bara stenväggar och stengolv och ett litet fönster högt uppe som inte han heller skulle kunna ta sig upp till. Han hade inga kedjor på händerna eller fötterna så han kunde gå runt hur han än ville, men då det inte fanns så mycket att gå runt till struntade han i det och fortsatte sitta ner.

Han hörde röster utanför dörren men kände inte igen dom. Han hörde att de pratade om honom, men han kunde inte höra allt då de viskade. Sedan hörde han dom nämna Ginny, och då blev han orolig.

Han gick fram till dörren och slog på den samtidigt som han skrek efter Ginny.

Han visste inte om hon kunde höra honom, men han var tvungen att försöka få henne att höra honom, om hon nu var på samma ställe som han, även om han inte ens hade bevis för att hon verkligen var försvunnen så var han tvungen att försöka då hon kanske ändå fanns där.

Han fortsatte skrika tills han hörde nycklar som skramlade och sedan hur låset på hans dörr klickade till och Crabbe uppenbarade sig i dörr öppningen.

• Håll tyst Ron. Snälla var tyst, han får inte höra dig skrika såhär. Det blir bara värre då.

• Vem får inte höra mig? Var är jag? Hur ska ni förvänta er att jag ska vara tyst när ni precis har kidnappat mig? Och vad var det jag hörde om Ginny? Är hon också här?

• Jag är ledsen Ron, men jag kan inte svara på dina frågor. Jag är inte rätt person att göra det.

• Hämta hit då rätt person! Vem är det som håller mig fången? Det måste vara Draco va? Du gör ju alltid som han säger, och du har aldrig gjort något själv.

Sa Ron bittert. Men Crabbe behöll lugnet och svarade:

• Jag är ledsen, men jag måste gå nu. Jag kan inte stanna här.

Med det gick han ut ur rummet och låste dörren.

Kapitel 5: Kidnappningen; Del 1

En vecka tidigare:

Fred och George väntade på middagen med de andra av deras vänner. De hade alla väntat och undrat var Ginny hade tagit vägen, de hade inte sett skymten av Ginny på en hel vecka, och visst hade det hänt förr att de inte hade fått höra av henne på länge, men inte såhär länge.
När Ron kom ner för trappan berättade han för de andra att han precis hade fått ett brev där det stod att Ginny inte ville vara kvar på skolan så hon hade åkt hem. De alla hade undrat vad som hade hänt, men då de nu fick svar på var hon var, kände ingen att de ville störa henne då de visste hur hon kunde bli när hon väl ville vara ifred.
De andra hade gått och satt sig till rätta vid borden, men Ron, Fred och George stod kvar och pratade om Ginny. Ron bestämde sig för att det antagligen inte var något och gick till bordet för att sätta sig bredvid Hermione och gav henne en kyss. Hon frågade vad det var han hade pratat med tvillingarna om, men han svarade bara att det inte var något viktigt, och att han var så hungrig så han skulle kunna dö. Hermione skrattade åt honom och gav honom en liten knuff på armen.
Vi vill hälsa alla välkomna till kvällens middag, men speciellt vill vi hälsa våran Hagrid 'Välkommen tillbaka' från hans resa till London. Vi ska inte dra ut på detta längre då vi alla vet hur hungriga alla är, utan ´Smaklig måltid´ till er alla! sa rektorn Dumbledore.
Med det uppenbarade sig maten upp mitt framför alla eleverna och lärare och Ron började hugga in på en gång. Han åt och åt och drack och drack, och Hermione undrade var allt tar vägen, men sa inget.
Efter middagen kände Ron sig inte alls bra så han bad Harry att följa med upp till Gryffindors korridor där de gick och satte sig i all rummet. Efter ett tag sa Harry att han var för trött för att sitta kvar så han sa god natt till Ron och gick upp till sovrummen där han somnade snabbt.
Ron mådde inte alls bra, och undrade vad som fanns i maten som gjorde honom så sjuk. Han kände hur det han hade ätit ville upp igen, men han gjorde allt för att stoppa det.
Ron somnade efter någon timme, men vaknade snabbt igen då han hörde två röster på varsin sida av sig. Han försökte öppna ögonen, men kunde inte se något. Han trodde först att han hade blivit blind, men upptäckte att han bara hade ett skynke för ögonen. När han kände att dom försökte flytta honom från där han satt började han sparka och slå med händerna utan att lyckas med någonting. Ron försökte skrika, men kände tejp som höll fast munnen.
Han kände hur de bar ner honom från all rummet men tappade sedan bort sig när han försökte komma ihåg vart de tog honom.
Efter att ha gått i ca en halvtimme stannade kidnapparna utanför dörrarna i källaren där det var riktigt kallt. Ron kände kylan mot sig, men trodde bara att de hade gått ut. Sedan kände han lukten av fuktigt och instängd och då insåg han att han var i någon sorts källare.
Tyvärr kunde han inte uppfatta något mer då han fick ett hårt slag i bakhuvudet.

Kapitel 4: Rösterna

 

Ginny fick mat tre gånger om dagen, frukost, lunch och middag, och självklart var det alltid Crabbe som serverade henne. Så fort hon fick chansen frågade hon honom om han inte bara kunde släppa henne. Hon hade ju trots allt varit instängd i det där lilla rummet i flera dygn. Men han svarade bara att det inte var upp till honom, utan helt upp till Draco. Hon bad om att få prata med honom, men till ingen nytta då Crabbe varje gång svarade att Draco inte fanns i närheten, men att om hon ville så kunde han säga till honom att hon ville prata med honom.

 

Senare den dagen satt hon på det kalla golvet i rummet och tittade upp mot fönstret. Hon såg inte ut genom den, men hon såg att det var ljust ute så det måste vara dag.

Helt plötsligt hörde hon två röster utanför dörren, den ena kände hon direkt igen som Crabbes röst, men den andra kunde hon inte placera. Visst kände hon igen den, men vems var den? Hon lyssnade noga för att höra om det var Dracos, men hon tyckte inte att den lät som hans. Men hur skulle hon kunna veta vems det var? Hon hade alltid varit dålig på röster. Crabbe hade sagt hela tiden att det var Draco som styrde och ställde där, men hur kunde hon vara säker på att det faktiskt var så? Hon hade ju fortfarande inte fått se honom.

Hon gav upp på att försöka lista ut vem det nu var rösten tillhörde, och försökte sig istället på att höra vad de sa.

De försökte viska, men då de var direkt utanför hennes dörr kunde hon höra nästan allt.

 

• Vi kan inte göra såhär. Vi måste släppa ut henne därifrån, hon har snart suttit där i två veckor.

• Nej Crabbe, vi ska inte låta henne slippa undan. Hon ska betala för vad hon gjorde mot mig!

• Då får du fortsätta utan mig. Jag kan inte vara inblandad i det här längre, det är inte rätt! Hon lider, kan du inte se det?!

• Det är bra om hon gör det! Hon ska få betala, precis som hennes bror ska få göra! Kom vi kollar till honom också.

 

Sedan hörde hon hur de började gå iväg. Hon började tänka på vad de hade sagt. Vad menade den andra med det han hade sagt? ”Hon ska få betala för det hon gjorde mot mig”. Vad hade hon gjort? Hon kunde inte komma på något, men sedan började hon tänka på en annan sak. Hennes bror var också här? Var fanns han någonstans? Satt han också i ett sånt här rum? Vilken av hennes bröder var det de pratade om?

Kapitel 3: Rummet.

 

Ginny vaknade och kände sig tung i huvudet.

Vad hade hänt? Var befann hon sig?

När hon tittade sig omkring såg hon ett smalt avlångt rum med bara stenväggar och stengolv och ett litet fönster högt uppe som hon aldrig skulle kunna nå upp till. Hon försökte lyfta handen men kände att hon hade en tung kedja runt handleden, och när hon drog i den såg hon att den satt fast i väggen. Hon försökte göra sin hand så smal som möjligt och dra handen igenom, men vem det än var som hade kidnappat henne såg till att hon inte skulle kunna förflytta sig för långt bort från väggen. Hon ställde sig upp och undrade om hon skulle kunna ta sig därifrån på något sätt. När hon ställde sig upp hörde hos steg som kom närmare och närmare så hon la sig ner igen och låtsades vara medvetslös. Men det visade sig vara dumt då den som höll henne fången petade henne hårt i magen för att väcka henne, vilket gjorde så ont att hon började hosta och gnälla.

Hon såg upp och såg rakt in i ett par mörka ögon. Crabbe såg ner på henne och frågade henne hur hon kände sig. Hon ryggade till och skrek åt honom att lämna henne ifred. Att han inte skulle göra henne illa. Hon började gråta och bad honom att släppa henne, men han svarade bara att han inte kunde det, att hon inte skulle vara rädd för han ville inte göra henne något. Han erkände att det hade varit han som hade drogat henne vid maten, men att han bara hade gjort det för att Draco hade sagt åt honom att göra det.

Hon undrade varför det händer just henne. Om hon bara kunde prata med Crabbe så att han lät henne gå.

”Crabbe, snälla kan inte du låta mig gå” frågade hon honom och gav honom ett leende som alltid hade gett henne vad hon än ville ha. Men den här gången fick hon inte vad hon ville ha. Han svarade:

”Jag är ledsen Ginny, men jag kan inte låta dig gå. Jag har lovat Draco att du inte ska få komma undan.”

”Men vad vill han mig?” Frågade Ginny tyst.

”Draco vill inte dig något ont. Han vill bara få en chans att visa vem han är.”

”Men då ska han väl låta mig få gå. Inte kidnappa mig som han har gjort.”

”Visst! Han har gjort misstag i det förflutna precis som alla andra. Men du borde hellre fria än fälla.”

Ginny fnös, men sa ingenting, utan väntade på att Crabbe skulle ge ifrån sig något slags ljud. När han aldrig sa något tog hon till orda igen.

”Snälla Crabbe, låt mig få komma härifrån.”

”Jag är ledsen Ginny, men du måste stanna här.” svarade Crabbe och gick ut ur rummet.

Jag har inte lagt upp något nytt material på någon av fanficsen då jag har så mycket nya idéer till nya fanfics att jag inte vet hur jag ska fortsätta på de andra. Så ni alla får vänta så sött så får ser jag till att snart komma med nytt. Jag skriver lite smått på "Ginny och Draco" och "Alla Hjärtans Dag" novellerna men som sagt, svårt att komma på när man har massa bra idéer till annat. Är det någon som har några idéer om hur jag skulle kunna fortsätta får mer än gärna höra av sig till mig och ge mig lite tips. Tills nästa gång.