Alla Hjärtans Dag
Kapitel 3: Rummet.
Ginny vaknade och kände sig tung i huvudet.
Vad hade hänt? Var befann hon sig?
När hon tittade sig omkring såg hon ett smalt avlångt rum med bara stenväggar och stengolv och ett litet fönster högt uppe som hon aldrig skulle kunna nå upp till. Hon försökte lyfta handen men kände att hon hade en tung kedja runt handleden, och när hon drog i den såg hon att den satt fast i väggen. Hon försökte göra sin hand så smal som möjligt och dra handen igenom, men vem det än var som hade kidnappat henne såg till att hon inte skulle kunna förflytta sig för långt bort från väggen. Hon ställde sig upp och undrade om hon skulle kunna ta sig därifrån på något sätt. När hon ställde sig upp hörde hos steg som kom närmare och närmare så hon la sig ner igen och låtsades vara medvetslös. Men det visade sig vara dumt då den som höll henne fången petade henne hårt i magen för att väcka henne, vilket gjorde så ont att hon började hosta och gnälla.
Hon såg upp och såg rakt in i ett par mörka ögon. Crabbe såg ner på henne och frågade henne hur hon kände sig. Hon ryggade till och skrek åt honom att lämna henne ifred. Att han inte skulle göra henne illa. Hon började gråta och bad honom att släppa henne, men han svarade bara att han inte kunde det, att hon inte skulle vara rädd för han ville inte göra henne något. Han erkände att det hade varit han som hade drogat henne vid maten, men att han bara hade gjort det för att Draco hade sagt åt honom att göra det.
Hon undrade varför det händer just henne. Om hon bara kunde prata med Crabbe så att han lät henne gå.
”Crabbe, snälla kan inte du låta mig gå” frågade hon honom och gav honom ett leende som alltid hade gett henne vad hon än ville ha. Men den här gången fick hon inte vad hon ville ha. Han svarade:
”Jag är ledsen Ginny, men jag kan inte låta dig gå. Jag har lovat Draco att du inte ska få komma undan.”
”Men vad vill han mig?” Frågade Ginny tyst.
”Draco vill inte dig något ont. Han vill bara få en chans att visa vem han är.”
”Men då ska han väl låta mig få gå. Inte kidnappa mig som han har gjort.”
”Visst! Han har gjort misstag i det förflutna precis som alla andra. Men du borde hellre fria än fälla.”
Ginny fnös, men sa ingenting, utan väntade på att Crabbe skulle ge ifrån sig något slags ljud. När han aldrig sa något tog hon till orda igen.
”Snälla Crabbe, låt mig få komma härifrån.”
”Jag är ledsen Ginny, men du måste stanna här.” svarade Crabbe och gick ut ur rummet.
