renniz

Kapitel 7: Finna Ginny

Samma dag:

När Ron sedan vaknade upptäckte han att han var tillbaka i det kalla rummet, och att han nu hade fler ännu större kedjor på sig som var så tunga att han nästan föll efter att ha lyckats sätta sig upp.
Han hade så ont i huvudet att när dörren öppnades lät ljudet av låset så högt att han var tvungen att hålla händerna för öronen.
Den som kom in i rummet hade mask på sig, men genom kroppsbyggnaden kuned han veta att det inte var Crabbe eller Goyle då de är mycket bredare i byggnaden än vad den maskerade är.
Ron försökte ställa sig upp, men föll varje gång han försökte. Mannen kom fram till honom och hjälpte honom upp, varpå ron hade svårt att stå. Mannen hjälpte honom mot en vägg så han stod stadigt, men han föll ändå ner på knä. Mannen sa ingenting, utan gick rakt fram till Ron och tog av honom de tunga kedjorna och öppnade sin jacka och tog fram en macka som han gav till Ron.
Ron tog emot den men visste inte om han vågade äta den, så han tittade på den och sedan på mannen. Mannen sa ingenting utan visade bara att Ron skulle äta den.
Ron smakade lite på den, och när han kände att den verkade smaka bra utan några som helst droger i svepte han den på en gång.
Han blev inte direkt mätt av den, men den fungerade tillräckligt bra för att han inte skulle vara lika hungrig som innan. Däremot var han så törstig att han skulle kunna dricka en hel tvåliters flaska. Han såg frågande på mannen och Ron tackade gud att mannen hade tänkt på dricka för han tog fram en flaska ur jackan oxkså. Han gav den till Ron och lät honom dricka färdigt, sedan tog han flaskan ifrån Ron och gick ut från rummet med dörren helt öppen utan att låsa. Ron undrade vad det var på gång då han hade varit inlåst i det där rummet så länge, och dessutom inte fått gå ut eller veta något, och helt plötsligt blev han frisläppt?
Han ställde sig upp och gick fram till dörren och stack ut huvudet. Han såg ryggtavlan på mannen och ropade på honom, men han bara fortsatte gå. Ron gick ut och började se sig omkring. Han tittade in i de olika rummen, men såg ingen där inne. Han fortsatte gå och ropade samtidigt ifall någon skulle höra honom. Han hoppades och hoppades, men ingen svarade. Men det han inte tänkte på när han gick runt och ropade var att det kunde ha varit någon av de som kidnappade honom som lyssnade. När Ron ropade märkte han att för varje gång han ropade hördes ett eko av slag. Han tystnade och spetsade öronen för att höra om han hörde ljudet igen, men inget hördes. Han såg ett ljus som kom från ett litet hål i väggen till höger om sig, men han struntade i att kolla vad som fanns bakom. Han gick vidare mot den stora dörren som låg rakt framför honom. När han sträckte fram handen för att öppna märkte han att det hördes ett svagt ljud bakom honom. Han vände sig om då han trodde de var någon bakom honom, men det visade sig bara vara en snyftning. Han gick för att se varifrån det kom, och upptäckte att det var hålet i väggern som snyftade. Han gick fram och tittade in.
Först såg han ingenting, men sedan såg han att det var någon som rörde sig där inne. Han ropade efter rörelsen och i samma ögonblick såg han att den personen hade lika rött hår som han själv.