renniz

Kapitel 7: Finna Ginny

Samma dag:

När Ron sedan vaknade upptäckte han att han var tillbaka i det kalla rummet, och att han nu hade fler ännu större kedjor på sig som var så tunga att han nästan föll efter att ha lyckats sätta sig upp.
Han hade så ont i huvudet att när dörren öppnades lät ljudet av låset så högt att han var tvungen att hålla händerna för öronen.
Den som kom in i rummet hade mask på sig, men genom kroppsbyggnaden kuned han veta att det inte var Crabbe eller Goyle då de är mycket bredare i byggnaden än vad den maskerade är.
Ron försökte ställa sig upp, men föll varje gång han försökte. Mannen kom fram till honom och hjälpte honom upp, varpå ron hade svårt att stå. Mannen hjälpte honom mot en vägg så han stod stadigt, men han föll ändå ner på knä. Mannen sa ingenting, utan gick rakt fram till Ron och tog av honom de tunga kedjorna och öppnade sin jacka och tog fram en macka som han gav till Ron.
Ron tog emot den men visste inte om han vågade äta den, så han tittade på den och sedan på mannen. Mannen sa ingenting utan visade bara att Ron skulle äta den.
Ron smakade lite på den, och när han kände att den verkade smaka bra utan några som helst droger i svepte han den på en gång.
Han blev inte direkt mätt av den, men den fungerade tillräckligt bra för att han inte skulle vara lika hungrig som innan. Däremot var han så törstig att han skulle kunna dricka en hel tvåliters flaska. Han såg frågande på mannen och Ron tackade gud att mannen hade tänkt på dricka för han tog fram en flaska ur jackan oxkså. Han gav den till Ron och lät honom dricka färdigt, sedan tog han flaskan ifrån Ron och gick ut från rummet med dörren helt öppen utan att låsa. Ron undrade vad det var på gång då han hade varit inlåst i det där rummet så länge, och dessutom inte fått gå ut eller veta något, och helt plötsligt blev han frisläppt?
Han ställde sig upp och gick fram till dörren och stack ut huvudet. Han såg ryggtavlan på mannen och ropade på honom, men han bara fortsatte gå. Ron gick ut och började se sig omkring. Han tittade in i de olika rummen, men såg ingen där inne. Han fortsatte gå och ropade samtidigt ifall någon skulle höra honom. Han hoppades och hoppades, men ingen svarade. Men det han inte tänkte på när han gick runt och ropade var att det kunde ha varit någon av de som kidnappade honom som lyssnade. När Ron ropade märkte han att för varje gång han ropade hördes ett eko av slag. Han tystnade och spetsade öronen för att höra om han hörde ljudet igen, men inget hördes. Han såg ett ljus som kom från ett litet hål i väggen till höger om sig, men han struntade i att kolla vad som fanns bakom. Han gick vidare mot den stora dörren som låg rakt framför honom. När han sträckte fram handen för att öppna märkte han att det hördes ett svagt ljud bakom honom. Han vände sig om då han trodde de var någon bakom honom, men det visade sig bara vara en snyftning. Han gick för att se varifrån det kom, och upptäckte att det var hålet i väggern som snyftade. Han gick fram och tittade in.
Först såg han ingenting, men sedan såg han att det var någon som rörde sig där inne. Han ropade efter rörelsen och i samma ögonblick såg han att den personen hade lika rött hår som han själv.

Kapitel 6: Rymmningen

Tre dagar tidigare:

Ron satt och väntade dag ut och dag in på att något skulle hända, men när ingenting hände orkade han inte bara sitta där och vänta. Han väntade tills Crabbe kom med maten till honom för att prata med honom. Han bestämde sig för att han skulle försöka ta sig ut, så han tog metall tallriken som stod kvar från dagen innan och ställde sig sedan vid sidan av dörren och lät den öppna sig.
När dörren öppnades och han såg Crabbe komma in i rummet mer och mer, höjde han tallriken och slog den det hårdaste han kunde i Crabbes huvud.
Crabbe tog sig för huvudet och vände sig bakåt för att se vad det var som hade hänt, men han kom bara halvvägs då han tuppade av precis.
Ron gick på tå förbi honom som låg medvetslös på den kalla marken, men stannade upp och tog nycklarna från Crabbe och låste in honom. Sedan skyndade han sig ut genom den långa korridoren ut till ljuset.
När han kom ut i ljuset såg han att han var en bra bit från Hogwarts, i shrieking shack, men att han fortfarande kunde se det.
Ron började springa så snabbt han kunde upp mot Hogwarts, men upptäckte till sin förvåning att det var mycket längre ifrån han var än han hade först trott.
När han nådde Hagrids stuga började han ropa efter Hagrid, men ingen svarade. Ron sprang fram till stugans dörr och började slå på den, och skrek efter hjälp, men han fick inget svar, och inte ens Fangs var där.
Hur mycket den hunden än skrämde honom skulle bara ljudet av den göra honom överförtjust, men ingenting hände.
När han hörde att någon kom närmare bakom sig bestämde han sig för att fortsätta utan att titta bakåt. Ron försökte springa så långt han kom, men den som förföljde honom var snabbare och skickade en trollformel som träffade honom i ryggen. Han blev helt stel och föll ihop framlänges.

Jag vet att det var evigheter sedan jag skrev något, men då jag har pojkvän, skola och massa annat hinner jag inte med så mycket, men NU äntligen har jag skrivit klart nya kapitel, och de kommer upp så snart jag är klar med dom på datan :) Det kan ta lite tid, men så snart det är uppe så är det bara att läsa dom :D
MVH Rennis